Det finns alltid något helt magiskt över våren i Sverige. Fåglarna börjar kvittra genom nätterna, ljuset fyller våra hjärtan, och de finaste små blommor visar sig som en uppmaning till oss att vi aldrig ska tappa hopp och tro.
Men just denna vår har jag undrat hur jag ska tänka. Ett fruktansvärt krig pågår inte så långt borta från våra gränser och människor flyr för sina liv. Många gånger har jag frågat mig själv var jag ska hitta styrkan att inte stänga ut det som händer men samtidigt att inte låta det hemska besegra mig. Engagemang i kommunens och andras initiativ att hjälpa människor på flykt är viktigt och säkert ett sätt, men ändå finns frågan kvar.
När Alex ringde mig om detta hedrande uppdrag, sa han att Lovös hembygdsförening vill hitta en stark kvinna. Därför vill jag ikväll ta hjälp av tre starka kvinnor som jag tror kan visa oss vägen i en sådan tid.
Den första är Lesia Ukrainka som levde i Ukraina mellan 1871 och 1913 och strävade efter hennes hemlands frigörelse från den förtryckande ryska imperialismen genom sina berömda dikter. Även om hon inte kunde skriva öppet skrev hon indirekt genom naturskildringar, folkskildringar och i berättelser om andra folkets kamp. Här kommer hennes dikt, Contra Spem Spero eller Emot Allt Hopp, Hoppas Jag (1890) som handlar om att envist hålla fast vid sin egen inre vår.
Contra Spem Spero (översättning av Sigvard Lindqvist)
Bort tankar, ni höstens moln,
nu är det gyllene vår.
Varför förflyter mitt unga liv
i högljudd klagan på detta sätt?
Nej, åt tårarna vill jag skratta,
mitt i eländet sjunga mina sånger.
Utan hopp ändå hoppas.
Jag vill leva. Bort sorgsna tankar.
På sorgens fattiga trädesåker
skall jag så färggranna blommor.
Jag skall så blommor i frosten
och gjuta bittra tårar på dem.
Och av dessa heta tårar
skall den hårda isskorpan smälta.
Kanske blommorna skall gro
och en vår växa fram även för mig.
Uppför branta flinstensberget
skall jag lyfta en tung sten
och trots den fruktansvärda bördan
skall jag sjunga en glad sång.
Under den långa mörka ogenomträngliga natten
skall jag inte ett ögonblick sluta mina ögon.
Jag skall alltid söka en ledstjärna,
den ljusa härskarinnan över mörka nätter.
Ja, jag skall skratta genom tårar. Mitt i eländet
skall jag sjunga mina sånger.
Utan hopp ändå hoppas.
Jag skall leva. Bort sorgsna tankar.
I mars åkte Claes och jag upp till Leksand för att delta i en manifestation för Ukraina. En ukrainsk läkare, en kvinna som hade flytt sitt land med sina två små barn, följde med oss. Trots att hennes liv hade förstörts av kriget och hennes man fick stanna kvar för att kämpa, behöll denna starka unga kvinna sitt mjuka leende, sin humor och uppskattning av all hjälp som hon hade fått från svenskar. Jag frågade henne om hon hade en favoritpoet. Genast efter vår dag tillsammans skickade hon en vacker dikt av Lina Kostenko, en Grand Lady i Ukrainas literatur och mitt tredje starka kvinna. Kostenko började protestera mot Sovietunionen redan under 50-talet och bildade gruppen sextiotalisterna, en grupp ukrainska poeter som betalade ett högt pris för att bekämpa diktaturen med konst. Jag vill avsluta mitt tal med Kostenkos dikt, Vingar, som hjälper mig att hitta det vackra i människan, det som finns inom oss som vårar för möjligheter.
Vingar
(översättning av Halyna Michalyk)
Ingen mark behövs om det finns vingar, så sant. Om jorden inte finns må
det finnas himmelen.
Finns inte åkrar, må det finnas frihet istället.
Finns inte ångan, må det finnas moln.
Detta säkert utgör sanningen för fåglar…
Men hur människor gör? Hur människor gör?
Lever på marken. Flyger inte själv.
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!
De vingarna är inte gjorda av dun och fjädrar.
Däremot av sanningen, ärlighet och tillit.
Någon får dem från trogen kärlek.
Någon får dem från eviga strävanden.
Någon får dem från uppriktighet till arbete.
Någon får dem från generositet och omtänksamhet.
Någon får dem från sånger och hopp,
Eller från poesin eller ur en dröm.
En människa sägs inte kunna flyga…
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!